/
– Jag önskar, stapplade Sebastian.
– Ja, svarade fen.
– Jag önskar… att du gifter dig med mig!
Sebastian tittade bort och började rodna, fen likaså. Fen satt helt tyst och kunde inte klämma fram ett svar från hennes lilla silkeslena läppar. Men eftersom alla feer har ett avtal att alla önskningar skall uppfyllas så var svaret givet.
– Ehh… okej, svarade hon.
Han gav henne ett leende, hon var röd som en tomat. Nu var de med alla feers kraft tillsammans och absolut ingenting skulle kunna skilja dem åt, inte ens en ostmacka med extra dill som Sebastian tycker så mycket om.
Morgonen därpå så vaknar Sebastian upp i sin säng och tror sig med en gång veta att allting bara var en dröm. Men, precis som alltid, hade Sebastian fel. Bredvid honom låg den lilla tvångsgifta fen och som en liten marsipangris. Sebastian satte på sig ett perverst smil och tittade ömt på den lilla damen med vingar och började närma sig. Eftersom detta var på morgonen så var inte Sebastians mun direkt fri från gaser med olika dofter och den lilla fen flyger upp och kippar efter andan.
– Ska du ta livet av mig, tjuter hon.
– Öh? Vad menar du, undrade Sebastian och suddade bort sitt perversa flin.
– Ingenting…
Fen tittade bort i depression och önskar att hon fick gå hem.
– Vad heter du förresten, undrade Sebastian då han nyss kom på att hon aldrig introducerat sig.
– Gun-Britt, svarade fen och flög in i väggen.
Varför hon flög in i väggen är ouppklarat, att flyga in helt frivilligt är egentligen riktigt dumt så den andra teorin om att hon istället för en stund tappade sitt balanssinne på grund av Sebastians förfärliga andedräkt är mycket mer troligt.
SLUT
---
Denna text skrev jag för ett par år sedan i brist på annat när jag satt med min bärbara dator inne på Stadsbiblioteket i Göteborg, och ganska uppenbart passar även denna in bland resten av alla texter jag en gång påbörjat men aldrig slutfört!
Texten har hela tiden hetat "Stefan och fen Strainer", tills jag upptäckte att jag döpte fen till Gun-Britt.
Sebastian och fen Gun-Britt
En gång i tiden så levde Sebastian, han var ett mobbat barn med fem ben. Ack och ve, ingen gillade Sebastian. Men en dag när Sebastian satt deppig inne på sin städskrubb så dök en magisk fe upp och gav Sebastian en önskan. Han fick önska sig vad han ville, exakt allt, helt utan undantag. Av allt han hade kunnat önska så väljer han det absolut sämsta alternativet.– Jag önskar, stapplade Sebastian.
– Ja, svarade fen.
– Jag önskar… att du gifter dig med mig!
Sebastian tittade bort och började rodna, fen likaså. Fen satt helt tyst och kunde inte klämma fram ett svar från hennes lilla silkeslena läppar. Men eftersom alla feer har ett avtal att alla önskningar skall uppfyllas så var svaret givet.
– Ehh… okej, svarade hon.
Han gav henne ett leende, hon var röd som en tomat. Nu var de med alla feers kraft tillsammans och absolut ingenting skulle kunna skilja dem åt, inte ens en ostmacka med extra dill som Sebastian tycker så mycket om.
Morgonen därpå så vaknar Sebastian upp i sin säng och tror sig med en gång veta att allting bara var en dröm. Men, precis som alltid, hade Sebastian fel. Bredvid honom låg den lilla tvångsgifta fen och som en liten marsipangris. Sebastian satte på sig ett perverst smil och tittade ömt på den lilla damen med vingar och började närma sig. Eftersom detta var på morgonen så var inte Sebastians mun direkt fri från gaser med olika dofter och den lilla fen flyger upp och kippar efter andan.
– Ska du ta livet av mig, tjuter hon.
– Öh? Vad menar du, undrade Sebastian och suddade bort sitt perversa flin.
– Ingenting…
Fen tittade bort i depression och önskar att hon fick gå hem.
– Vad heter du förresten, undrade Sebastian då han nyss kom på att hon aldrig introducerat sig.
– Gun-Britt, svarade fen och flög in i väggen.
Varför hon flög in i väggen är ouppklarat, att flyga in helt frivilligt är egentligen riktigt dumt så den andra teorin om att hon istället för en stund tappade sitt balanssinne på grund av Sebastians förfärliga andedräkt är mycket mer troligt.
SLUT
---
Denna text skrev jag för ett par år sedan i brist på annat när jag satt med min bärbara dator inne på Stadsbiblioteket i Göteborg, och ganska uppenbart passar även denna in bland resten av alla texter jag en gång påbörjat men aldrig slutfört!
Texten har hela tiden hetat "Stefan och fen Strainer", tills jag upptäckte att jag döpte fen till Gun-Britt.
