/
Jag heter Jenny och gillar att kolla på film, ibland har jag försökt skriva egna filmmanus men jag lyckas aldrig komma på någonting som någon skulle vilja läsa. Jag menar, vem skulle vilja se en film om någon okänd man som tränger sig på en regnig kväll? Han är säkert bara en uteliggare eller något som ville söka skydd över natten och det är väl inte speciellt kul att kolla på. Jag är 16 år och bor i Kyoto, fast jag kommer ursprungligen från USA, det hör man väl på mitt efternamn, Jamba. Det låter väl amerikanskt om något, eller? Jag är dock lite speciellt, jag har längst hår i skolan, ner till anklarna går det vilket ledde till en mystisk händelse för ett par veckor sedan… en hårfé svävade ner till mig och sade att eftersom jag hade så långt hår så skulle jag få ett par superkrafter som jag kanske skulle kunna ha nytta av någon gång i framtiden. Tro det eller ej. Inte för att det någonsin har kommit till användning för mig men jag är säker på att någon gång i framtiden så kommer jag att få användning av dessa krafter. Men först måste jag till skolan.
Varför börjar jag alltid skriva ett manus på morgonen? Jag kommer ju nästan alltid sent till bussen tack vare det! Få se nu, på med skorna, allting med? Bra, får nog springa till bussen nu om jag inte ska bli sen.
Få se nu, vart tog busskortet vägen… om jag glömt det så… här! Älskar att börja sent, finns alltid lediga platser så man slipper att stå. Man kan gå hela vägen till skolan så att åka buss är egentligen en liten lyx man har för oss som inte orkar gå upp för hela backen. Sant, bussen åker max ett par hundra meter men hela resan består av en backe vilket gör det outhärdligt att gå upp för. Okej, framme då är de bara att promenera till skolan den sista biten. ”Hejsan Jenny” skriker någon. Jag kollar sig omkring, det är Jessica som skriker. Ska jag hälsa tillbaka? Hon är ju trots allt min vän, eller jag kanske ska stoppa henne med mina superkrafter för att kolla ifall hon inte är en förklädd ärkefiende som jag ännu inte har mött. Nej, jag tar nog det säkra före det osäkra… jag svarar inte alls och ignorerar henne. ”Hej Jessica” skrek jag tillbaka, varför gjorde jag det? Aja, det är väl inte så mycket mer man kan göra nu, så jag får väl stå och kallprata lite med henne innan skolan börjar. Jessica pratar oavbrutet i flera minuter… snart har en halvtimme gått. Vänta lite… vad sa hon? ”Hårspray”? Nej! Det är det hemliga kodordet för att aktivera mina superkrafter! Jessica nämner också av någon anledning ordet ”Hårraket” vilket aktiverar Jennys hemliga supertransportmedel. Håret blir spikrakt och skjuter rakt ner i marken vilket gör att Jenny flyger rakt upp i luften.
Var det verkligen nödvändigt? Hårraketen går snabbare än flygplan så jag kommer knappast landa än på ett tag… vad är det för något? En… en säl? En säl som flyger!? Stackars säl, den kommer få ont. Jenny flyger rakt in i sälen som blir mörbultad, Jenny själv klarar sig och svimmar bara vilket framkallar minnen i hennes superhjärna… fast hon upphör naturligtvis inte att flyga.
När jag skuttade runt utanför mitt hus mötte träffade jag en telefonkiosk, av den engelska varianten. Naturligtvis visste jag med en gång att någonting stort var på gång och jag började med en gång att sparka på den. Inga större skador men den kontrade med att klämma mig i telefonkioskdörren. Det tålde jag inte under några som helst omständigheter. Jag tar tre steg bakåt och vrålar. AFROATTACK! Håret växte och växte och växte och blev jättestort, efter bara några sekunder sköts det iväg i superhastighet och for rakt mot kiosken. KRASH! Glaset flög, kiosken hade blivit spettad av håret.
---------------------------------
Detta är den första av de två försök jag gjorde på en superhjältehistoria, vi hade uppgiften i gymnasiet och jag knåpade ihop den här historien kl. 08:43 den 2 oktober 2006. Denna historia är naturligtvis även den oavslutad, och av någon anledning valde jag och kassera den då jag började skriva på en annan historia (med samma karaktärer och till stor del samma handling) någon vecka senare, den finns att läsa här!
Kapten Hår (första försöket)
Kap 1. Jag...
Regn, Stefan gick långsamt fram mot dörren. Han var nervös, skulle polisen komma på honom? Svetten rann ner för hans panna samtidigt som han sakta tryckte ner handtaget för att se efter vem som stod på andra sidan. Dörren gled upp till ett nästan öronbedövande gnissel och in steg han, mannen ingen någonsin har sett två gånger. Mannen och Stefan stod mittemot varandra en längre stund, helt tysta. Vattnet droppade från mannens rock… Okej, detta skulle aldrig kunna bli en bra story, tror jag lägger av nu.Jag heter Jenny och gillar att kolla på film, ibland har jag försökt skriva egna filmmanus men jag lyckas aldrig komma på någonting som någon skulle vilja läsa. Jag menar, vem skulle vilja se en film om någon okänd man som tränger sig på en regnig kväll? Han är säkert bara en uteliggare eller något som ville söka skydd över natten och det är väl inte speciellt kul att kolla på. Jag är 16 år och bor i Kyoto, fast jag kommer ursprungligen från USA, det hör man väl på mitt efternamn, Jamba. Det låter väl amerikanskt om något, eller? Jag är dock lite speciellt, jag har längst hår i skolan, ner till anklarna går det vilket ledde till en mystisk händelse för ett par veckor sedan… en hårfé svävade ner till mig och sade att eftersom jag hade så långt hår så skulle jag få ett par superkrafter som jag kanske skulle kunna ha nytta av någon gång i framtiden. Tro det eller ej. Inte för att det någonsin har kommit till användning för mig men jag är säker på att någon gång i framtiden så kommer jag att få användning av dessa krafter. Men först måste jag till skolan.
Varför börjar jag alltid skriva ett manus på morgonen? Jag kommer ju nästan alltid sent till bussen tack vare det! Få se nu, på med skorna, allting med? Bra, får nog springa till bussen nu om jag inte ska bli sen.
Få se nu, vart tog busskortet vägen… om jag glömt det så… här! Älskar att börja sent, finns alltid lediga platser så man slipper att stå. Man kan gå hela vägen till skolan så att åka buss är egentligen en liten lyx man har för oss som inte orkar gå upp för hela backen. Sant, bussen åker max ett par hundra meter men hela resan består av en backe vilket gör det outhärdligt att gå upp för. Okej, framme då är de bara att promenera till skolan den sista biten. ”Hejsan Jenny” skriker någon. Jag kollar sig omkring, det är Jessica som skriker. Ska jag hälsa tillbaka? Hon är ju trots allt min vän, eller jag kanske ska stoppa henne med mina superkrafter för att kolla ifall hon inte är en förklädd ärkefiende som jag ännu inte har mött. Nej, jag tar nog det säkra före det osäkra… jag svarar inte alls och ignorerar henne. ”Hej Jessica” skrek jag tillbaka, varför gjorde jag det? Aja, det är väl inte så mycket mer man kan göra nu, så jag får väl stå och kallprata lite med henne innan skolan börjar. Jessica pratar oavbrutet i flera minuter… snart har en halvtimme gått. Vänta lite… vad sa hon? ”Hårspray”? Nej! Det är det hemliga kodordet för att aktivera mina superkrafter! Jessica nämner också av någon anledning ordet ”Hårraket” vilket aktiverar Jennys hemliga supertransportmedel. Håret blir spikrakt och skjuter rakt ner i marken vilket gör att Jenny flyger rakt upp i luften.
Var det verkligen nödvändigt? Hårraketen går snabbare än flygplan så jag kommer knappast landa än på ett tag… vad är det för något? En… en säl? En säl som flyger!? Stackars säl, den kommer få ont. Jenny flyger rakt in i sälen som blir mörbultad, Jenny själv klarar sig och svimmar bara vilket framkallar minnen i hennes superhjärna… fast hon upphör naturligtvis inte att flyga.
Kap 2. När jag mötte...
Regn, det regnade den dagen för en vecka sedan. Jag satt hemma och såg på TV när jag hörde ett stort duns. Det lät ungefär likadant som tegelstenar inte gör. När jag skulle undersöka vad ljudet kom ifrån hörde jag det igen, det underlättade väldigt mycket i min undersökning då det var mycket lättare om man hör ljudet man söker efter flera gånger. Jag följde i alla fall efter ljudet och märkte att det var en lös stafettpinne som rullade runt och ville ut, så jag släppte helt enkelt ut den. Det var ett jobbigt uppdrag så jag bestämde mig för att fixa till håret efter det. När jag såg hårsprayen blev jag rätt sugen på att försöka flyga, så jag vrålar ”hårspray” och aktiverar mina superkrafter. Springer mot dörren, öppnar, går ut, stänger, låser, och springer vidare och försöker flyga. Konsten att flyga är egentligen enkel. Man ska försöka springa hoppa och misslyckas med att landa.När jag skuttade runt utanför mitt hus mötte träffade jag en telefonkiosk, av den engelska varianten. Naturligtvis visste jag med en gång att någonting stort var på gång och jag började med en gång att sparka på den. Inga större skador men den kontrade med att klämma mig i telefonkioskdörren. Det tålde jag inte under några som helst omständigheter. Jag tar tre steg bakåt och vrålar. AFROATTACK! Håret växte och växte och växte och blev jättestort, efter bara några sekunder sköts det iväg i superhastighet och for rakt mot kiosken. KRASH! Glaset flög, kiosken hade blivit spettad av håret.
---------------------------------
Detta är den första av de två försök jag gjorde på en superhjältehistoria, vi hade uppgiften i gymnasiet och jag knåpade ihop den här historien kl. 08:43 den 2 oktober 2006. Denna historia är naturligtvis även den oavslutad, och av någon anledning valde jag och kassera den då jag började skriva på en annan historia (med samma karaktärer och till stor del samma handling) någon vecka senare, den finns att läsa här!
