Texter start | Skönlitteratur | Essäer, krönikor etc. | Recensioner

Battle Royal II: Requiem

Alla älskar vi Battle Royal! En unik film där en klass kidnappas till en ö och tvingas spela ett krigsspel mot varandra tills det bara är en kvar. En klass består i regel av 42 personer, 21 killar och 21 tjejer. Tre dagar senare kommer spelet sluta och då skall bara en av dem leva. Hur det går till spelar ingen roll, så länge det bara är en kvar. Skulle det på den tredje dagen vara fler vid liv kommer ett halsband som varje deltagare har på sig att detoneras och alla kvarvarande elever kommer dö. En elevs halsband detoneras också om man skulle försöka ta av det, hamnar i en så kallad farozon, alltså en del av ön som stängs av under lekens gång för att kontrollera var alla elever befinner sig, eller om de försöker rymma från ön. Till sin hjälp har får varje elev en väska innehållande vatten, mat, karta och kompass och en random sak som kan variera mellan användbara vapen och ett paraply.

Filmen har berömts sedan lanseringen och prisas ungefär lika mycket som den mängd blod den innehåller! Förbannat bra film! Tyvärr går det inte riktigt att säga detsamma om tvåan...

Natten till idag såg jag uppföljaren som då skall handla om BRII, Battle Royal II Survival Program, som fått sina regler smått modifierade. Nu skall den klass som väljs ut till programmet kläs ut till militärer i full mundering och grupperas ihop i par om två, en kille och en tjej per par. Halsbanden gör en kär comeback och exploderar, som i ettan, om man befinner sig i en farozon, om man försöker fly ön eller om ens partner dör. Nu skall hela skolklassen storma en ö där den ökända terroristgruppen Wild Seven (som är grundad av vinnaren av första filmen och har som syfte att "kriga mot vuxna" och förhindra ytterligare Battle Royals) har sitt fäste.

Som ni förstår är filmen i sig ganska kliché och de individuella morden kompisar emellan som närvarade i första filmen dyker inte upp här. Istället får vi se fullskaliga (och stundvis ologiska och riktigt löjliga) krig och artilleribombardemang i ett King och The Hill-liknande koncept.

Som ni kanske redan förstått tycker jag tvåan är förbannat mycket sämre än ettan, med all rätt. Första filmen hade en slags stämning över sig, en atmosfär som var förbannat gripande. Det här känns kopierat och ganska krystat om ni frågar mig. Till och med i början av filmen när skolklassen får sina instruktioner kopieras stora delar från originalet, exempelvis dör två personer i båda versionerna, en av de två får sitt halsband sprängt i respektive. Vid det här laget blir jag småpurken och valt att se allting kommande i filmen från en mycket skeptisk synvinkel. Därefter bär det av mot ön och vi får se någon halvtimme av rent stormande och död. Helt känslolöst våld! Jag tackar vanligtvis inte nej till detta, men när jag ser hur dåliga skådespelarna är på att använda sina vapen blir jag bara matt. När skall man lära sig att man INTE KAN SIKTA ordentligt när man skjuter från höften!? Visst, jag kan köpa att en skolklass kanske inte känner till detta och agerar impulsivt efter alla dåliga Hollywood-filmer, men när Japans armé går till anfall senare i filmen begår en majoritet av soldaterna detta misstag! Beklämmande.

Dessutom får man gång på gång se en massa "gå utan mig", "jag kommer alltid att minnas dig", "gå ni, vi kommer efter", "jag kan inte lämna dig här" och en mängd andra klichéer! Inte bara ett par få gånger heller utan de kommer i svärmar om vartannat, de bokstavligen kastas på en. Det är inte helt sällan man sitter framför skärmen och högljutt undrar varför vissa av rollfigurerna agerar på ett visst sätt. Exempelvis är det en scen i slutet där en person hoppar rätt ut bland en mängd soldater och skjuter (från höften) med två automatgevär åt alla håll och kanter när han hade kunnat göra mycket större nytta om han drog sig tillbaka och sköt på håll. Bredvid honom står en annan person med TVÅ RAKETER på ryggen, varför drar inte han också sig tillbaka och avfyrar dessa mot den inkommande armen?

Visst, man tycka att ett par sånna här scener finns i alla filmer, och ja... det gör det... men i den här förekommer de hela tiden! De nästintill avlöser varandra!

Trots allt, när jag satt och kollade på filmen kändes det som att den trots allt hade någonting vettigt att berätta, något sublimt budskap den ville lära ut. Jag hade jättegärna skrivit om det nu om det inte var så att jag glömt av vad budskapet var.

Avslutningsvis kan jag nog bara tillägga, i slutet av filmen kommer ett fullständigt "WTF-moment", jag tappade hakan i marken när jag satt och funderade över hur två tillsynes dödsdömda personer överleft utan en skråma, hur dessa två, som stormat ut mot sin egen död nu kommer rullande i en Toyota i ett land som ser ut att höra hemma i mellanöstern.

Den här filmen genererar fler frågor än svar, tyvärr. Dock var det först när jag sett klart filmen som jag insåg varför jag egentligen inte valde att se den från första början.

Battle Royal 2 hade dessutom inte en tillräckligt hög dos av psykotiska tjejer som ler på ett skräckinjagande, men samtidigt respektingivande vis som dess föregångare...

Innehållet på den här sidan är hämtad från min blogg, men har sparats här för säkerhetsskull.

Laddar kommentarer...

Böcker

Filmer

Spel

Another Code: R

Manga

Full Moon wo Sagashite

Anime