/
För lite drygt en månad sedan släpptes äntligen den andra installationen i Another Code-serien! En spelserie som jag av okänd anledning har gillat sedan jag spelade det första spelet till DS för lite ungefär fyra år sedan. Något som faktiskt är lite lustigt för när jag inhandlade spelet kunde jag inte minnas att jag någonsin tyckt om peka-och-klicka-äventyr. Efter att ha inhandlat detta lilla plastfodral innehållande denna pyttelilla kassett data och spenderat ungefär åtta timmars tid framför DSet kände jag spontant att jag dels förälskat mig i en ny spelgenre (inte peka-och-klicka-spelen, utan främst smarta spel) och att jag dels nyss hade spelat det absolut bästa spelet till en bärbar spelkonsoll!
Ja, Another Code till DS är ett riktigt bra spel på alla sätt och vis, det enda som de flesta gnällde över var att de antal speltimmar man fick för sina utpyntade silvermynt inte riktigt mätte sig mot de större spelen. Var man riktigt snabb (och även en idiot i mitt tycke) och bokstavligen talat sprang igenom hela spelet och inte utforskade mer än nödvändigt ont utav Blood Edward Island kunde man stanna klockan på en bit över fem-timmarstrecket om jag inte minns helt fel. Jag personligen hade ingenting emot detta då jag föredrar kvalitet över kvantitet. Hellre ett kort och oförglömligt spel än ett långt som man aldrig orkar nå slutet på. Har du ett DS så föreslår jag att du letar rätt på Another Code, det görs inte längre så du får ta och kika bland begagnat-lådorna eller leta bland lagren. Men det är värt slitet, inte minst för den kompakta spelglädje i sitt ursprungligt suveräna Cing-levererade DS-format!
Another Code R, till Wii, är inte helt förvånande en uppföljare till DS-spelet. Nu två år senare är vår halvjapan Ashley Mizuki Robins 16 år gammal och blivit inbjuden till Lake Juliet av pappan hennes för att vara med på en liten camping-tripp. Ashley har inte direkt några som helst förväntningar då hon i princip inte träffat sin far sedan händelserna i första spelet. Väl framme går ingenting som planerat och Ashley blir bara på sämre och sämre humör. Jag personligen var rädd över att spelet skulle bli något slags fulländat familjedrama mellan en hormonpumpad tonåring och en stereotypisk socialinkompetent förlorar-pappa. Från den stund jag sätter igång spelet till någon timme in i det sitter jag stel som en pinne och hoppas tyst för mig själv att utvecklarna varit mer begåvade än så, och se! Det har de! För ganska snart in i spelet blir Ashleys pappa tvungen att springa iväg och jobba vilket glädjer mig otroligt då risken för tråkiga familjegräl närmar sin en behaglig nivå.
Trots mina farhågor för gnäll och gny mellan fadern och dottern så måste man ändå bita sig i läppen och inse att hela spelserien är uppbyggd på just detta. Inte grälen, utan Ashley och hennes familj, eller närmare bestämt hennes pappa. Så Another Code R har även sin dos, men frukta inte då mängden är överraskande liten och den värsta salva som avlossas är inom en helt annan familj.
Sättet man spelar på är också det väldigt knasigt, och ganska ironiskt när man väl tänker på det. Det finns två spel i Another Code-serien och ingen av dem har varit i riktig 3D, man har aldrig riktigt kunnat bestämma vart man vill gå i alla tre dimensioner. I DS-spelet var det ju top-to-toe-kamera, och nu i Another Code R är det klassisk 2D som gäller! Med spelets alla vägar och stigar till förfogande rör man sig nu antingen till höger eller vänster, delar sig vägen kan man välja att gå upp eller ner, men tro inte att vi skall röra oss i x-axelns onda riktningar mer än nödvändigt dock, icke! Snabbare än blixten slår ner kommer spelkameran att utföra en avancerad akrobatisk rörelse och inom loppet av några tiondelar kommer vi åter att röra oss åt höger och vänster! Som sagt känns detta väldigt konstigt till en början, och hela tiden känns det som att man går runt med fotboja, att man inte kan röra sig vart man vill.
Detta är i och för sig väldigt sant, antalet platser man kan besöka är begränsat till hur stigarna går, man kan exempelvis inte promenera ett par meter in vid en jättelik flyghangar (som man möter senare i spelet) och kika runt på det som finns där då detta byggnadsverk inte fyller någon viktig funktion i spelet. Men, detta är någonting som man börjar bry sig om först efteråt, för det finns en hel del annat att syssla med under spelets gång att man inte riktigt bryr sig.
Rent grafiskt har jag två avsikter, dels är grafiken som sådan ganska dålig gentemot andra spel på Wii med ett, för ögonen, lågt polygonantal. Samtidigt är grafiken riktigt bra ur andra sätt att se på det speciellt med fokus på små detaljer och helhetsbild. Först och främst är bakgrundsgrafiken inte förrenderad liksom föregångaren, något som för mig kändes ganska konstigt då allting helt plötsligt blev mycket kantigt och grötigare. I helhelt är det dock en annan femma, med tanke på den stilistiska vinkel man satt på spelet (tänker främst på spelkameran) så fungerar grafiken alldeles utmärkt, faktum är att spelet stundvis känns väldigt snyggt i de fina miljöerna kring sjön. Vissa tillfällen då man springer längre sträckor förekommer också någonting ganska ballt. Mellan vissa delar av spelkartan är det ganska långa avstånd mellan de intressanta sakerna, så dessa springer Ashley automatiskt. Just vi dessa tillfällen spolas tempot upp, ljuden av vinden blåser i högtalarna och en blygsam mängd rörelseoskärma tillämpas. Det som dock gör dessa scenerna speciella är den lite roliga effekten att allting man springer mot studsar upp på skärmen som om de vore gjorda av gummi. Träden viks upp mot marken, liksom gatlyktor som flyger upp och vajar i sommarsolen. Vägskyltar kommer flygande från alla världens väg, broar fälls upp från fästen... det är helfestligt att kolla på!
Men det som verkligen sätter prägel på världen i Another Code R är hur dynamisk världen är. Jag skall dock i förväg erkänna att jag spelar inte så mycket TV-spel längre, åtminstone inte så mycket nytt, så jag vet inte riktigt var standarden ligger idag. Först och främst så rör sig allting av intresse. Alla spelets karaktärer har en mängd olika animationer varav flera verkligen ser ut att vara skapade just för den karaktären. Dessutom står karaktärerna aldrig still, inte så att de springer runt och fånar sig utan de rör sig alltid, hela tiden, om än subtilt. Jag tycker dock att det är lite över genomsnittet. Inte minst på det sätt som rörelserna smälter in och gränserna mellan standardanimationerna och triggade animationer är för mig osynliga. Vilket gör upplevelser som sådan väldigt mjuk och snygg.
Just karaktärerna tycker jag ännu en gång att de har lyckats med alldeles superbt, då speciellt karaktärsdesignen som inte bara är snygg och tilltalande utan väldigt kompakt och solid. Alla karaktärer känns som att de är levererade i ett stycke, animationerna övertalande och... ja... snyggt framfört!
När vi dessutom är inne på karaktärerna så har vi här hela spelets kärnpunkt. Antalet karaktärer som man får höra om är ganska stort, något som bidrar till en helt annorlunda stämning som är mer lik den i Hotel Dusk (där man befinner sig på ett slummigt motell), än i det första Another Code (där man är i princip helt ensam på en mer eller mindre öde ö). Detta betyder alltså mycket mera prat med personer och mycket mindre läsa-böcker och leta ledtrådar.
Another Code R har minst 12 karaktärer fler än DS-spelet som man kommer socialisera sig med, och utöver detta minst lika många som man kommer att lära känna genom att läsa böcker, texter, nyhetsartiklar och höra historier om. Alltsammans binds sedan ihop och blir klart mot slutet, precis som väntat. Eftersom man nu har fler karaktärer än tidigare blir det också i mitt tycke mycket sämre karaktärsutveckling, detaljer utelämnas och personerna man träffar känns inte lika genomtänkta som tidigare. Jag syftar då främst får vår huvudperson som inte utvecklas lika mycket som i DS-spelet, vilket jag enligt egen teori beror på att det är lite för många människor inblandade. I DS-spelet, som vi alla förhoppningsvis känner till, är det i princip bara Ashley och hennes sidekick D genom större delen av spelet, en duo som utvecklade varandra historier riktigt bra! Ashleys nya sidekick är tyvärr inte lika skön som D, men han är ändå ganska acceptabel.
Vilket påminner mig, likt DS-spelet har Another Code två stycken historier som skall lösas, vilka båda tar plats vid två olika tillfällen. Dels handlar det om Ashley och hennes mamma som besökte Lake Juliet i hemlighet från Richard (Ashleys pappa, om jag inte nämnt det innan), 13 år tidigare. Ashley försöker då minnas så mycket som möjligt om sitt första besök vid sjön. Jag måste också erkänna att just den delen inte riktigt är lika intressant som att leta upp sin försvunna pappa, men nu är det Cing vi snackar om, de skulle kunna få något så trivialt som att hugga vet till ett äventyr värt sitt eget spel! Den andra storyn lägger vikt vid ett kursat resebolag som anklagats för att ha förorenat sjön, och dess ägare som mystiskt försvann spårlöst fem år tidigare och vars son nu letar efter honom. Tyvärr får man inte reda på allt som går att få reda på i just den här storyn, hur mycket mer interssant den än må vara. Utöver de där två historierna finns en mängd små sidohistorier. Tro dock inte att det tar stopp där! Icke! Allt eftersom spelet fortlöper kommer man att få ännu mer kunskaper om Another-systemet (minnesmanipulering), Ashleys familj och historia, JC Village, MJ Labs och allt annat som serien egentligen handlar om. Nämligen Ashleys båda föräldrars forskning inom människors minne och hur man kan hantera det.
Någonting annat som också kännetecknat hela spelserien från sekund ett i DS-spelet är innovation och smarthet. Another Code utmärkte sig för sina kluriga och smarta pussel som kanske inte alltid var av bland de svåraste, men de krävde kreativt och out-of-the-box tänk. Another Code använde bokstavligen talat hela spelkonsollen för sina pussel! Jag måste också poängtera att DS var är en riktigt bra maskin för just detta här. Två skärmar, tryckkänslighet och mikrofon, så mycket mer behövs egentligen inte. för att göra riktigt innovativa pussel. Men, nu valde Cing att göra uppföljaren till Wii, och jag måste nog tycka att det var ett ganska tråkigt beslut. Varför? Tja... låt oss säga som så att Wiiet inte riktigt har lika många sätt att påverka spelet... ingen tryckkänslighet, ingen mikrofon. Och skall sanningen fram så är det ganska svårt att göra riktigt kluriga pussel med rörelsekänslighet. Med det sagt består ungefär 80% av alla pusselmoment i Another Code R utav oerhört enkla saker som att ta tag i något på skärmen, kanske vrida lite som en nyckel med kontrollen. Det är ingenting som kräver någon större tankekraft.
Dock skall jag inte kasta för mycket skit i den här avledningen! Även om själva utförandet av ett pussel må vara ganska simpelt så är just vägen till lösningen ganska lik föregångaren. Nämligen att man fortfarande ibland måste tänka en bit för att kunna få fram lösningen.
Jag kan också flika in och berätta att speltiden har utökats nämnvärt! Jag tror att jag tog på mig omkring 9 timmar när jag först lirade igenom Another Code, vilket många tycker är lite, speciellt för ett äventyrsspel. Another Code R klarade jag först efter hela 19 timmar vilket är ett stort godkänt från min sida. Visst, några utav dessa timmarna är kanske gånger jag råkat lämna spelet på när jag gått iväg eller så, men man kan säga att min första gång, då jag undersökte i princip allt som går att undersöka, gick på 19+-2 timmar.
Eftersom jag inte tror att det är någon alls som kommer att läsa igenom hela den här enorma mängd text som jag på något oförklarligt sätt lyckats framproducera på fastande mage är uppmanar jag DIG! Just precis, du där som läst hit ner! Du är förmodligen den enda och jag ber dig att kommentera och inkludera namnet "August Strindberg" i din kommentar på något vis, så vet du, jag och alla vi andra i läst-till-nästan-slutet-klubben vilka vi är ^^; Dessutom ser vi vilka som kommenterar utan att läsa allt.
Precis som vi alla småfnittrade lite när vi såg Ashleys DAS första gången kommer en liknande känsla infinna sig även nu då Cings lilla fix-idé av att avbilda den spelkontroll man använder som en viktig del utav spelet fortsätter! För er outbildade kan jag upplysa er om att Ashley i början av Another Code fick en pryl som till utseendet var en avbild utav Nintendo DS, men som användes för att läsa av minneskort (som av en ren händelse(?) ser ut som de spelkort man har till DS), ta kort, spara spelet och lite annat. Nu DASen fått sig en uppgradering och Ashley strotar nu omkring med något som skulle kunna kallas för DASi, då den är en exakt avbild av Nintendo DSi. Funktionerna är utökade till att kunna ta emot meddelanden från Ashleys pappa Richard, hålla koll på alla karaktärer samt även en ny funktion som heter "Connect" som man får tillgång till en bit in i serien, samt finns naturligtvis funktionerna från förra DASet kvar!
Men årets skräll och pris i fullkomlig ballhet går inte till någon annan än den nya mojängen man får leka med: TAS! Är det någon som vågar sig på att gissa vad den är designad efter? ...? Exakt! Nu Ashley en trogen Wiimote i sin hand varthän hon går! Ingen vet riktigt vilken dess ursprungliga funktion är, men man kommer huvudsakligen använda TAS till att låsa upp alla de elektriska låsen som finns runtom på anläggningen. Och det är här de roliga pusslen kommer in! För att låsa upp en dörr med TAS riktar man kontrollen mot låset och efter någon sekund har kontrollen scannat in koden som behövs för att öppna dörren, och det är din uppgift att slå in den! Koden består i huvudsak av de olika knapparna hos en Wiimote (A,B,+,-,1,2 och styrkorset). Men allt eftersom spelet går och du börjar låsa upp mer och mer avancerade lås så kommer du snart att märka av hur otroligt lustiga idéer man haft när man kom på de här låskombinationerna!
Ja, med risk för att bli långrandig tror jag nog att det börjar bli dags att avsluta den här textväggen. Även om du mot all förmodan läst igenom alltsammans tilldelas du härmed medalj! Ännu en om du lyckats sammanställa vad jag tycker om spelet! Another Code var det första riktigt bra spelet som jag spelat till DS, innan både Phoenix Wright-serien och Hotel Dusk, och förblir bland de bästa spelen har spelat någonsin just på av det intryck det gjorde med sin unika stämning och superba story. För Another Code R att leva upp till sin föregångare är svårt, jag skulle snarare kalla det omöjligt. Åtminstone för mig.
Men utan att snöra mig in alldeles för mycket i detta där. Efter att ha klarat Another Code R efter ungefär 19 timmar, varav uppskattningsvis 14 av dem spelades i streck fram till klockan halv sju nu i morse, och vilket jag därefter sätter mig ner i dryga två timmar och skriver denna enorma textmassa som jag starkt betvivlar att någon kommer att läsa igenom. Tycker ni inte att det säger en hel del om vad jag tycker om spelet?
Another Code: R
För lite drygt en månad sedan släpptes äntligen den andra installationen i Another Code-serien! En spelserie som jag av okänd anledning har gillat sedan jag spelade det första spelet till DS för lite ungefär fyra år sedan. Något som faktiskt är lite lustigt för när jag inhandlade spelet kunde jag inte minnas att jag någonsin tyckt om peka-och-klicka-äventyr. Efter att ha inhandlat detta lilla plastfodral innehållande denna pyttelilla kassett data och spenderat ungefär åtta timmars tid framför DSet kände jag spontant att jag dels förälskat mig i en ny spelgenre (inte peka-och-klicka-spelen, utan främst smarta spel) och att jag dels nyss hade spelat det absolut bästa spelet till en bärbar spelkonsoll!
Ja, Another Code till DS är ett riktigt bra spel på alla sätt och vis, det enda som de flesta gnällde över var att de antal speltimmar man fick för sina utpyntade silvermynt inte riktigt mätte sig mot de större spelen. Var man riktigt snabb (och även en idiot i mitt tycke) och bokstavligen talat sprang igenom hela spelet och inte utforskade mer än nödvändigt ont utav Blood Edward Island kunde man stanna klockan på en bit över fem-timmarstrecket om jag inte minns helt fel. Jag personligen hade ingenting emot detta då jag föredrar kvalitet över kvantitet. Hellre ett kort och oförglömligt spel än ett långt som man aldrig orkar nå slutet på. Har du ett DS så föreslår jag att du letar rätt på Another Code, det görs inte längre så du får ta och kika bland begagnat-lådorna eller leta bland lagren. Men det är värt slitet, inte minst för den kompakta spelglädje i sitt ursprungligt suveräna Cing-levererade DS-format!
Another Code R, till Wii, är inte helt förvånande en uppföljare till DS-spelet. Nu två år senare är vår halvjapan Ashley Mizuki Robins 16 år gammal och blivit inbjuden till Lake Juliet av pappan hennes för att vara med på en liten camping-tripp. Ashley har inte direkt några som helst förväntningar då hon i princip inte träffat sin far sedan händelserna i första spelet. Väl framme går ingenting som planerat och Ashley blir bara på sämre och sämre humör. Jag personligen var rädd över att spelet skulle bli något slags fulländat familjedrama mellan en hormonpumpad tonåring och en stereotypisk socialinkompetent förlorar-pappa. Från den stund jag sätter igång spelet till någon timme in i det sitter jag stel som en pinne och hoppas tyst för mig själv att utvecklarna varit mer begåvade än så, och se! Det har de! För ganska snart in i spelet blir Ashleys pappa tvungen att springa iväg och jobba vilket glädjer mig otroligt då risken för tråkiga familjegräl närmar sin en behaglig nivå.
Trots mina farhågor för gnäll och gny mellan fadern och dottern så måste man ändå bita sig i läppen och inse att hela spelserien är uppbyggd på just detta. Inte grälen, utan Ashley och hennes familj, eller närmare bestämt hennes pappa. Så Another Code R har även sin dos, men frukta inte då mängden är överraskande liten och den värsta salva som avlossas är inom en helt annan familj.
Sättet man spelar på är också det väldigt knasigt, och ganska ironiskt när man väl tänker på det. Det finns två spel i Another Code-serien och ingen av dem har varit i riktig 3D, man har aldrig riktigt kunnat bestämma vart man vill gå i alla tre dimensioner. I DS-spelet var det ju top-to-toe-kamera, och nu i Another Code R är det klassisk 2D som gäller! Med spelets alla vägar och stigar till förfogande rör man sig nu antingen till höger eller vänster, delar sig vägen kan man välja att gå upp eller ner, men tro inte att vi skall röra oss i x-axelns onda riktningar mer än nödvändigt dock, icke! Snabbare än blixten slår ner kommer spelkameran att utföra en avancerad akrobatisk rörelse och inom loppet av några tiondelar kommer vi åter att röra oss åt höger och vänster! Som sagt känns detta väldigt konstigt till en början, och hela tiden känns det som att man går runt med fotboja, att man inte kan röra sig vart man vill.
Detta är i och för sig väldigt sant, antalet platser man kan besöka är begränsat till hur stigarna går, man kan exempelvis inte promenera ett par meter in vid en jättelik flyghangar (som man möter senare i spelet) och kika runt på det som finns där då detta byggnadsverk inte fyller någon viktig funktion i spelet. Men, detta är någonting som man börjar bry sig om först efteråt, för det finns en hel del annat att syssla med under spelets gång att man inte riktigt bryr sig.
Rent grafiskt har jag två avsikter, dels är grafiken som sådan ganska dålig gentemot andra spel på Wii med ett, för ögonen, lågt polygonantal. Samtidigt är grafiken riktigt bra ur andra sätt att se på det speciellt med fokus på små detaljer och helhetsbild. Först och främst är bakgrundsgrafiken inte förrenderad liksom föregångaren, något som för mig kändes ganska konstigt då allting helt plötsligt blev mycket kantigt och grötigare. I helhelt är det dock en annan femma, med tanke på den stilistiska vinkel man satt på spelet (tänker främst på spelkameran) så fungerar grafiken alldeles utmärkt, faktum är att spelet stundvis känns väldigt snyggt i de fina miljöerna kring sjön. Vissa tillfällen då man springer längre sträckor förekommer också någonting ganska ballt. Mellan vissa delar av spelkartan är det ganska långa avstånd mellan de intressanta sakerna, så dessa springer Ashley automatiskt. Just vi dessa tillfällen spolas tempot upp, ljuden av vinden blåser i högtalarna och en blygsam mängd rörelseoskärma tillämpas. Det som dock gör dessa scenerna speciella är den lite roliga effekten att allting man springer mot studsar upp på skärmen som om de vore gjorda av gummi. Träden viks upp mot marken, liksom gatlyktor som flyger upp och vajar i sommarsolen. Vägskyltar kommer flygande från alla världens väg, broar fälls upp från fästen... det är helfestligt att kolla på!
Men det som verkligen sätter prägel på världen i Another Code R är hur dynamisk världen är. Jag skall dock i förväg erkänna att jag spelar inte så mycket TV-spel längre, åtminstone inte så mycket nytt, så jag vet inte riktigt var standarden ligger idag. Först och främst så rör sig allting av intresse. Alla spelets karaktärer har en mängd olika animationer varav flera verkligen ser ut att vara skapade just för den karaktären. Dessutom står karaktärerna aldrig still, inte så att de springer runt och fånar sig utan de rör sig alltid, hela tiden, om än subtilt. Jag tycker dock att det är lite över genomsnittet. Inte minst på det sätt som rörelserna smälter in och gränserna mellan standardanimationerna och triggade animationer är för mig osynliga. Vilket gör upplevelser som sådan väldigt mjuk och snygg.
Just karaktärerna tycker jag ännu en gång att de har lyckats med alldeles superbt, då speciellt karaktärsdesignen som inte bara är snygg och tilltalande utan väldigt kompakt och solid. Alla karaktärer känns som att de är levererade i ett stycke, animationerna övertalande och... ja... snyggt framfört!
När vi dessutom är inne på karaktärerna så har vi här hela spelets kärnpunkt. Antalet karaktärer som man får höra om är ganska stort, något som bidrar till en helt annorlunda stämning som är mer lik den i Hotel Dusk (där man befinner sig på ett slummigt motell), än i det första Another Code (där man är i princip helt ensam på en mer eller mindre öde ö). Detta betyder alltså mycket mera prat med personer och mycket mindre läsa-böcker och leta ledtrådar.
Another Code R har minst 12 karaktärer fler än DS-spelet som man kommer socialisera sig med, och utöver detta minst lika många som man kommer att lära känna genom att läsa böcker, texter, nyhetsartiklar och höra historier om. Alltsammans binds sedan ihop och blir klart mot slutet, precis som väntat. Eftersom man nu har fler karaktärer än tidigare blir det också i mitt tycke mycket sämre karaktärsutveckling, detaljer utelämnas och personerna man träffar känns inte lika genomtänkta som tidigare. Jag syftar då främst får vår huvudperson som inte utvecklas lika mycket som i DS-spelet, vilket jag enligt egen teori beror på att det är lite för många människor inblandade. I DS-spelet, som vi alla förhoppningsvis känner till, är det i princip bara Ashley och hennes sidekick D genom större delen av spelet, en duo som utvecklade varandra historier riktigt bra! Ashleys nya sidekick är tyvärr inte lika skön som D, men han är ändå ganska acceptabel.
Vilket påminner mig, likt DS-spelet har Another Code två stycken historier som skall lösas, vilka båda tar plats vid två olika tillfällen. Dels handlar det om Ashley och hennes mamma som besökte Lake Juliet i hemlighet från Richard (Ashleys pappa, om jag inte nämnt det innan), 13 år tidigare. Ashley försöker då minnas så mycket som möjligt om sitt första besök vid sjön. Jag måste också erkänna att just den delen inte riktigt är lika intressant som att leta upp sin försvunna pappa, men nu är det Cing vi snackar om, de skulle kunna få något så trivialt som att hugga vet till ett äventyr värt sitt eget spel! Den andra storyn lägger vikt vid ett kursat resebolag som anklagats för att ha förorenat sjön, och dess ägare som mystiskt försvann spårlöst fem år tidigare och vars son nu letar efter honom. Tyvärr får man inte reda på allt som går att få reda på i just den här storyn, hur mycket mer interssant den än må vara. Utöver de där två historierna finns en mängd små sidohistorier. Tro dock inte att det tar stopp där! Icke! Allt eftersom spelet fortlöper kommer man att få ännu mer kunskaper om Another-systemet (minnesmanipulering), Ashleys familj och historia, JC Village, MJ Labs och allt annat som serien egentligen handlar om. Nämligen Ashleys båda föräldrars forskning inom människors minne och hur man kan hantera det.
Någonting annat som också kännetecknat hela spelserien från sekund ett i DS-spelet är innovation och smarthet. Another Code utmärkte sig för sina kluriga och smarta pussel som kanske inte alltid var av bland de svåraste, men de krävde kreativt och out-of-the-box tänk. Another Code använde bokstavligen talat hela spelkonsollen för sina pussel! Jag måste också poängtera att DS var är en riktigt bra maskin för just detta här. Två skärmar, tryckkänslighet och mikrofon, så mycket mer behövs egentligen inte. för att göra riktigt innovativa pussel. Men, nu valde Cing att göra uppföljaren till Wii, och jag måste nog tycka att det var ett ganska tråkigt beslut. Varför? Tja... låt oss säga som så att Wiiet inte riktigt har lika många sätt att påverka spelet... ingen tryckkänslighet, ingen mikrofon. Och skall sanningen fram så är det ganska svårt att göra riktigt kluriga pussel med rörelsekänslighet. Med det sagt består ungefär 80% av alla pusselmoment i Another Code R utav oerhört enkla saker som att ta tag i något på skärmen, kanske vrida lite som en nyckel med kontrollen. Det är ingenting som kräver någon större tankekraft.
Dock skall jag inte kasta för mycket skit i den här avledningen! Även om själva utförandet av ett pussel må vara ganska simpelt så är just vägen till lösningen ganska lik föregångaren. Nämligen att man fortfarande ibland måste tänka en bit för att kunna få fram lösningen.
Jag kan också flika in och berätta att speltiden har utökats nämnvärt! Jag tror att jag tog på mig omkring 9 timmar när jag först lirade igenom Another Code, vilket många tycker är lite, speciellt för ett äventyrsspel. Another Code R klarade jag först efter hela 19 timmar vilket är ett stort godkänt från min sida. Visst, några utav dessa timmarna är kanske gånger jag råkat lämna spelet på när jag gått iväg eller så, men man kan säga att min första gång, då jag undersökte i princip allt som går att undersöka, gick på 19+-2 timmar.
Eftersom jag inte tror att det är någon alls som kommer att läsa igenom hela den här enorma mängd text som jag på något oförklarligt sätt lyckats framproducera på fastande mage är uppmanar jag DIG! Just precis, du där som läst hit ner! Du är förmodligen den enda och jag ber dig att kommentera och inkludera namnet "August Strindberg" i din kommentar på något vis, så vet du, jag och alla vi andra i läst-till-nästan-slutet-klubben vilka vi är ^^; Dessutom ser vi vilka som kommenterar utan att läsa allt.
Precis som vi alla småfnittrade lite när vi såg Ashleys DAS första gången kommer en liknande känsla infinna sig även nu då Cings lilla fix-idé av att avbilda den spelkontroll man använder som en viktig del utav spelet fortsätter! För er outbildade kan jag upplysa er om att Ashley i början av Another Code fick en pryl som till utseendet var en avbild utav Nintendo DS, men som användes för att läsa av minneskort (som av en ren händelse(?) ser ut som de spelkort man har till DS), ta kort, spara spelet och lite annat. Nu DASen fått sig en uppgradering och Ashley strotar nu omkring med något som skulle kunna kallas för DASi, då den är en exakt avbild av Nintendo DSi. Funktionerna är utökade till att kunna ta emot meddelanden från Ashleys pappa Richard, hålla koll på alla karaktärer samt även en ny funktion som heter "Connect" som man får tillgång till en bit in i serien, samt finns naturligtvis funktionerna från förra DASet kvar!
Men årets skräll och pris i fullkomlig ballhet går inte till någon annan än den nya mojängen man får leka med: TAS! Är det någon som vågar sig på att gissa vad den är designad efter? ...? Exakt! Nu Ashley en trogen Wiimote i sin hand varthän hon går! Ingen vet riktigt vilken dess ursprungliga funktion är, men man kommer huvudsakligen använda TAS till att låsa upp alla de elektriska låsen som finns runtom på anläggningen. Och det är här de roliga pusslen kommer in! För att låsa upp en dörr med TAS riktar man kontrollen mot låset och efter någon sekund har kontrollen scannat in koden som behövs för att öppna dörren, och det är din uppgift att slå in den! Koden består i huvudsak av de olika knapparna hos en Wiimote (A,B,+,-,1,2 och styrkorset). Men allt eftersom spelet går och du börjar låsa upp mer och mer avancerade lås så kommer du snart att märka av hur otroligt lustiga idéer man haft när man kom på de här låskombinationerna!
Ja, med risk för att bli långrandig tror jag nog att det börjar bli dags att avsluta den här textväggen. Även om du mot all förmodan läst igenom alltsammans tilldelas du härmed medalj! Ännu en om du lyckats sammanställa vad jag tycker om spelet! Another Code var det första riktigt bra spelet som jag spelat till DS, innan både Phoenix Wright-serien och Hotel Dusk, och förblir bland de bästa spelen har spelat någonsin just på av det intryck det gjorde med sin unika stämning och superba story. För Another Code R att leva upp till sin föregångare är svårt, jag skulle snarare kalla det omöjligt. Åtminstone för mig.
Men utan att snöra mig in alldeles för mycket i detta där. Efter att ha klarat Another Code R efter ungefär 19 timmar, varav uppskattningsvis 14 av dem spelades i streck fram till klockan halv sju nu i morse, och vilket jag därefter sätter mig ner i dryga två timmar och skriver denna enorma textmassa som jag starkt betvivlar att någon kommer att läsa igenom. Tycker ni inte att det säger en hel del om vad jag tycker om spelet?
Innehållet på den här sidan är hämtad från min blogg, men har sparats här för säkerhetsskull.
Filmer
Spel
Manga
Anime
- Akira
- Bartender
- Chrno Crusade
- Clannad After Story
- Death Note
- Elfen Lied
- Excel Saga
- Genshiken OVA
- Ginban Kaleidoscope
- Grenadier
- He Is My Master
- Honey & Clover II
- Interstella5555
- Kaleido Star - It's Good, Goooood!
- Kamichu!
- Kanon (2006)
- Kyou no Go no Ni
- Otaku no Video
- Ouran High School Host Club
- Pale Cocoon
- Princess Princess
- Saikano
- School Rumble 2nd Term
- School Rumble 3rd Term
- Spirited Away
- Stormy Night
- Toradora
- Toki wo Kakeru Shoujo
- Welcome to the NHK!